Alltid, iallafall åtta av tio gånger, pirrar det i magen när jag ser vissa personer. Alltså, fan. Hur ska jag förklara så det inte låter så jävla illa? Jag vet inte vad kärlek är. Jo, fast jag känner inte skillnad mellan kärlek o vänskap. Eller simpel lusta. Det är jävligt jobbigt, eftersom det förstör så mycket. Det har alltid varit så.

För länge sen, i samma veva som jag pratade med hyresvärden om denna lägenhet, började jag prata med en kille. Vi kallar honom J. Han var rolig att prata med, med en härlig dialekt o ett mysigt skratt. Han gjorde mig glad jämt. Vi pratade i telefon flera nätter i veckan. Vi smsade mycket. Jag blev alltid glad av att se hans namn på skärmen i mobilen. Vi pratade länge om att träffas. Det blev inte av. Ändå pirrade det i magen o jag hoppas fortfarande att vi ska träffas irl. Jag tror vi skulle kunna ha kul ihop. Sitta o dricka kaffe eller dra till berget o sitta på en brygga o fiska eller whatever. Han attraherar mig inte så, men han är sjukt fin. Jag tror att han är en underbar o kärleksfull pojkvän.

En annan kille, vi kan kalla honom D, har jag bara sett ett par gånger. Observera SETT. Jag har inte pratat med honom bara varit på samma plats som honom, bland samma folk. Han är "inte min typ". Han ser sliten ut. Tunnhårig, svarta ringar under ögonen, lång o smal, tanig liksom. Jag tror jag skulle kunna blåsa omkull honom. Nästan iallafall. Fast jag gillar smalt. Smala killar är snygga. Iallafall den seniga varianten. Ser de slitna, trötta o deprimerade ut dör jag typ. <3 Alla trasiga själar har en speciell plats i mitt hjärta. Iallafll, så slog mitt hjärta extra hårt när jag såg honom o jag vågade knappast titta på honom så fin tyckte jag han var. Wtf är det för fel?!

Jag förstår inte. Varför är det så? Anta att D skulle lägga märke till mig, börja prata med mig o visa intresse. Först skulle jag suga in honom. Ta till vara på varje tillfälle han vill vara med mig. Skulle han vilja ligga med mig skulle jag förmodligen göra det. Skulle han säga att han vill ha ett förhållande skulle jag dra illa kvickt. Skulle han däremot dissa mig så skulle jag gråta över honom o hoppas att han vill ha mig, även om jag vet att jag blivit playad. Wtf?! Varför gör jag så? Jag fattar inte det, att det inte ens spelar någon roll att jag inte tycker de är snygga. Jag bara blir sån. Why why why?!

Imorn kommer mamma o hälsar på. Va länge sen jag träffade henne känns det som. Undrar hur det kommer att va, med tanke på samtalet vi hade då när jag grinade o skit... Klart jag är nervös.

Blir tårögd. Önskar jag kunde känna mig värdefull för henne. Känna att hon älskar mig. Istället finns där bara sorg o smärta. Jävligt mycket skam också, över att jag känner så.

Ska iaf förbi The Sunnyside en stund. Jag hinner ju. Frågade om mamma kunde komma o hämta mig där o hon sa att det går bra så det är ju najs.