Ja jävlar va ledsen jag var igår. Satt på socialpsykiatrin o grät. Varje gång jag trodde jag lyckats svälja tårarna kom de tillbaka. De rann nerför mina kinder o lamdade i sjalen. En personal kom o satte sig brevid mig o tog på min arm. Frågade om jag ville gå undan o prata lite. Det ville jag inte. Inte för jag ville sitta där, bland alla andra, o gråta. Ville bara inte prata. Klockan var några minuter i ett när min ena bs kom. Han sa att han inte kommer köra hem mig utan en annan gör det, för det är inlagt på hennes schema. Jaha!?! Jag ville bara hem. Jag tyckte han var dum. Kvinnan som skulle köra hem mig kom ganska snart så det var inte hela världen, men jag hade hellre åkt med min bs, eftersom det är dem jag pratar mest med. Jag pratade knappt med kvinnan. Hon frågade lite hur schemat är o så. Hon ska hämta mig idag egentligen men jag har morgonmöte så hon behöver inte det idag.

Jag hann bara komma hem o snurra runt innan det var dags att skynda till busshållplatsen o möta upp psykologen. Det gick bättre än förra gången. Inte lika mycket oro. Kanske för att jag redan var full med känslor.

Vi kom hem till mig. Pratade om stormötet o hon undrade vad jag tyckte om det. Sen pratade vi om sånt jag ska öva på. Jag sa att jag inte vill göra nåt under veckan.

"Varför vill du inte det?"

"Pallar inte"

"Varför?"

Gråter. Vänder bort huvudet.

"Orkar inte mer. Allt är skit. Pappa ringde igår. Han kommer hit på lördag. Jag pallar inte!"

Hon pratade lite om det, försökte förstå.

Plötsligt satt jag där, tårarna sprutade o jag nästan skrek allt jag tycker om allt.

När hon gått satte jag mig vid datorn. Började spela musik. Helt förstörd kände jag mig. Ögonen värkte. Tårarna kom emellanåt. Jag gick ut i köket. Hämtade en måltidsersättningsbar. Åt den. Gick ut i köket o åt upp ett halvt paket kakor, en skål bananchips, en kanna kaffe, 6 finn crisp, en skål soppa... Vet inte om jag fick i mig nåt mer. Minns inte. Efteråt var jag varken mätt eller hungrig. Kände mig bara tom. Allt kändes meningslöst o jag ville ingenting.

Klockan åtta svalde jag några Imovane o startade meditationsmusik. Borstade tänderna, släckte alla lampor, kollade så det var låst o avstängt överallt. Hämtade ett extra täcke. Kröp ner i sängen o somnade ganska snart.

Jag vaknade halv sex imorse. Är trött. Är alltid trött. Bara sex dar kvar till jag får börja med nya medicinen. Hoppas jag blir mer stabil, o pigg.

Jag lovade att vara barnvakt ikväll för min vän skulle iväg på ett möte. Klockan var tjugo över sju på kvällen när jag fick samtal från min pappa. Jag stod utanför vännens dörr. Pappa pratade på som om vi hörs dagligen o att det inte finns nåt groll osv. Jag svarade kort. Speciellt när han försökte vara rolig. Han frågade vad jag gjorde o jag sa att jag ska va barnvakt nu. "Jaha, så du har börjat extraknäcka som barnvakt?" (paus för skratt) .... "Inte direkt...." Följt att hans förbannade "mmm..." Jag minns varenda middag/sammankomst hos farmor med pappas syskon o deras ungar osv. Alla babblade på snabbt om vad som hänt senast följt av pinsamma tystnader då ingen kom på nåt intressant att tala om. Sen satt de, en efter en o sa "mmm...." Pinsam hemsk släkt. Inte mycket kärlek där inte. Konstigt att jag är så jävla elak o kall samtidigt som jag skriker efter kärlek o närhet?!

Tillbaka till samtalet med pappa (inte för jag vill egentligen, men det måste väl bli sagt). "Jag kommer ner på lördag eftersom du o E fyller år snart. Så vad önskar du dig?"Jag funderar inte ens innan jag svarar

"jag vet inte."

"E vill ha en jacka för han fryser."

"Ja det är ju bra."

"Kommer du inte på nåt du önskar dig?"

"Mamma ska ju köpa en cykel till mig o sen är det bra med det."

"mmm..."

Sen bröts samtalet för jag tappade mottagningen. Han ringde givetvis upp igen... Suck... Han sa att jag inte behöver kolla kalendern nu om jag kan på lördag utan vi kan höras. Vad ska jag säga?! Jag skickade ett sms till mamma att pappa hade ringt, jag är barnvakt men vi kanske kan höras senare? En timma senare ringer hon mig. Hon säger hon ska sova snart för hon är så trött o jag ville verkligen prata om det som gjorde så ont så jag gick ut på altanen o började berätta.

"Jag vill inte träffa honom på lördag"

"Om du inte vill det ska du inte göra det, för du ska göra saker för din skull o ingen annan"

"Men går jag inte kommer han o E bli sur på mig o inte förstå varför jag är så elak"

"Tror du att det blir bäst så kan du gå bara nån timma eller så om du tror det blir lugnast så"

"Men jag vill inte träffa honom. Han är dum i huvudet o fattar ingenting. Han fattar inte ens hur man ska vara förälder. Han tror ju att han gör ett bra jobb redan"

"Jag vet, men var inte arg på honom. Slösa ingen energi på det, för det bekommer inte honom. Det är bara du som lider"

Jag vet att hon har rätt, men jag orkar inte. Jag vill inte att det ska va såhär. Jämt. Ångest ångest ångest.

Jag har pratat med många om det här med farsan, o det verkar inte som nån förstår mina känslor. Alla (förutom mamma) viftar bort det eller försöker trösta mig. Helvete, är du dum i huvudet eller?! Det blir inte bättre för att du torkar mina tårar nu! Det här försvinner inte! Han kommer fortfarande vara min pappa o helt oförstående till varför jag mår dåligt.

Mindes precis att han inte ringt mig sen jag sa till honom att jag är deprimerad o käkar tabletter o sånt. Gulligt pappa. Tack som fan för ditt stöd.

Jag önskar att jag var utan honom. Jag önskar jag kunde radera alla minnen. Fast helst av allt vill jag vara död. Jag vill inte leva med det här. Jag tror inte, på fullaste allvar, att jag nånsin kommer bli fri.

Har läst alla bloggarna jag har på Bloglovin. En tjej har blivit inspirerad av andra att ha en pyssel-tävling. Mysigt!! Jag bara älskar pyssel! Ska jag vara med i tävlingen? Det tror jag inte. Jag vill inte förlora. Det är säkert massor med tjejer o killar som kommer med bättre bidrag än jag kan skapa. Jag tror jag håller mig till att pyssla i min ensamhet. Inga krav. Ingen som sätter betyg. Inget gnäll. Bara jag.

Igår började jag göra ett armband med en katt på. Det är så sött o jag tycker katten ser ut som min bästa väns kissemiss. Tycker jag är himla kul eftersom den är min lilla bebis (jag bara lånar den:)).

Så jag ska göra klart det idag o sen ska jag leta efter nåt nytt kul mönster.