Ångrar att jag bestämde mig för att cykla idag fast det regnar mycket under hösten så jag får införskaffa regnkläder så jag kan cykla trots regn. Har redan släpat in cykeln i lägenheten så det är lika bra att bara köra liksom.

Det är så jävla lätt att förstöra en dag för mig.

Imorse ringde en tjej som skulle köra mig till psykologen, men det hade hon inte fått information om för hon trodde jag skulle till socialpsykiatrin. Det ordnade sig o jag kom iväg till psykologen. Tyvärr visste inte den här tjejen att jag behöver stöd hela vägen så jag fick gå uppför trapporna o in genom dörren o fram till luckan o betala själv o sätta mig i väntrummet. Det låter inte så svårt men det är det för mig. Jag mådde dåligt, tryckte undan tårar o hade ont i magen. Behövde inte vänta länge innan psykologen hämtade mig. Hon var lila förvånad som jag över att jag satt själv i väntrummet. Det var ju inte det vi kom överens om på stormötet.
Mina 45 min jag skulle ha till samtal med psykologen var bara tårar o snor. Hundra kronor betalade jag för att vara upprörd o rädd på grund av att socialpsykiatrin inte gett ut tillräckligt med information till de som jobbar med mig. Der tycker jag är tråkigt, för det gör mig så jävla illa o jag får svårt att våga lita på att de kan hjälpa mig att bli bra.

Hade tvättid på kvällen. Dörren gick i baklås så jag var tvungen att ringa felanmälan så de kunde skicka ut en kille som tyckte att jag kunde ha dörren öppen eftersom han inte kunde fixa felet. Så jag tvättade klart maskinerna jag hade igång o så fick jag hjälp av en vän att släpa upp allt igen. Så jag fick inte allt tvättat. Dessutom tjafsade en gubbe med min vän för han ville fortsätta torka sina kläder på min tvättid. Kaos idag alltså...

Fyller i pappret nu (alldeles för sent) för jag ska snart åka till psykologen. Upptäckte att jag gjort en jobbig grej om dagen. Det är konstigt, vad mycket jag utmanar mig utan att vara medveten om det. Fast det är väl bra. Då kanske jag blir frisk snart.

Mamma köpte mig en cykel. En alldeles underbart vacker cykel. Jag är så himla glad. Hon är så generös o snäll som ger mig en så fin gåva som jag kommer kunna använda massor. Hoppas det aldrig blir halt ute. Jag vill bara cykla hela tiden. Tog ett varv med den förut. :-D

Snart åker hon hem. Tråkigt! Jag kommer sakna henne massor. Älskade mamma.

Alltid, iallafall åtta av tio gånger, pirrar det i magen när jag ser vissa personer. Alltså, fan. Hur ska jag förklara så det inte låter så jävla illa? Jag vet inte vad kärlek är. Jo, fast jag känner inte skillnad mellan kärlek o vänskap. Eller simpel lusta. Det är jävligt jobbigt, eftersom det förstör så mycket. Det har alltid varit så.

För länge sen, i samma veva som jag pratade med hyresvärden om denna lägenhet, började jag prata med en kille. Vi kallar honom J. Han var rolig att prata med, med en härlig dialekt o ett mysigt skratt. Han gjorde mig glad jämt. Vi pratade i telefon flera nätter i veckan. Vi smsade mycket. Jag blev alltid glad av att se hans namn på skärmen i mobilen. Vi pratade länge om att träffas. Det blev inte av. Ändå pirrade det i magen o jag hoppas fortfarande att vi ska träffas irl. Jag tror vi skulle kunna ha kul ihop. Sitta o dricka kaffe eller dra till berget o sitta på en brygga o fiska eller whatever. Han attraherar mig inte så, men han är sjukt fin. Jag tror att han är en underbar o kärleksfull pojkvän.

En annan kille, vi kan kalla honom D, har jag bara sett ett par gånger. Observera SETT. Jag har inte pratat med honom bara varit på samma plats som honom, bland samma folk. Han är "inte min typ". Han ser sliten ut. Tunnhårig, svarta ringar under ögonen, lång o smal, tanig liksom. Jag tror jag skulle kunna blåsa omkull honom. Nästan iallafall. Fast jag gillar smalt. Smala killar är snygga. Iallafall den seniga varianten. Ser de slitna, trötta o deprimerade ut dör jag typ. <3 Alla trasiga själar har en speciell plats i mitt hjärta. Iallafll, så slog mitt hjärta extra hårt när jag såg honom o jag vågade knappast titta på honom så fin tyckte jag han var. Wtf är det för fel?!

Jag förstår inte. Varför är det så? Anta att D skulle lägga märke till mig, börja prata med mig o visa intresse. Först skulle jag suga in honom. Ta till vara på varje tillfälle han vill vara med mig. Skulle han vilja ligga med mig skulle jag förmodligen göra det. Skulle han säga att han vill ha ett förhållande skulle jag dra illa kvickt. Skulle han däremot dissa mig så skulle jag gråta över honom o hoppas att han vill ha mig, även om jag vet att jag blivit playad. Wtf?! Varför gör jag så? Jag fattar inte det, att det inte ens spelar någon roll att jag inte tycker de är snygga. Jag bara blir sån. Why why why?!

Imorn kommer mamma o hälsar på. Va länge sen jag träffade henne känns det som. Undrar hur det kommer att va, med tanke på samtalet vi hade då när jag grinade o skit... Klart jag är nervös.

Blir tårögd. Önskar jag kunde känna mig värdefull för henne. Känna att hon älskar mig. Istället finns där bara sorg o smärta. Jävligt mycket skam också, över att jag känner så.

Ska iaf förbi The Sunnyside en stund. Jag hinner ju. Frågade om mamma kunde komma o hämta mig där o hon sa att det går bra så det är ju najs.

Jag hatar att inte va som förut, när det åtminstone flöt på o jag hade schyssta "normala" rutiner. Nu blir det världens hallå när jag kan gå ut själv, handla själv, va i tvättstugan o till o med att laga mat. Plötsligt blev allt svårt. Nej, omöjligt. Som att bestiga ett berg för varje vardagssyssla. Men jag jobbar på det. Idag gick jag från socialpsykiatrin. Visserligen hade jag en vän i telefon men ändå. Jag gick själv. Det gick så jävla bra så jag kunde plocka upp en banan ur väskan o äta medan jag gick fast bilarna åkte förbi mig o säkert tittade de o tänkte massor. Fast jag åt min banan o jag gick själv. Jag dog inte. Svimmade inte ens. Yr var jag men det berodde nog mest på att jag inte ätit på nio timmar.

Fast det var maten jag skulle skriva om nu. Jag mötte min vän o han va snäll o följde med mig till affären. Jag plockade några frukter. Alla satsumas var äckligt mjuka så jag tog en banan (en omogen!), en apelsin o ett grönt äpple (de sura!). Nånstans mellan mjölet o powerbarsen bestämde jag mig för att köpa qourn-färs för jag skulle minsann göra en vegetarisk chili con carne. Så fick det bli.

Det kostade egentligen alldeles för mycket det jag handlade för jag har inte jätte mycket pengar kvar. Nojar jämt.

Fick laga maten hos min vän så slapp jag va ensam i mitt sjukt lilla kök. Var hungrig o stressade massor o det va kris o panik vid spisen. Usch vilken kass koll jag hade. Va så vimsig. Ändå blev maten god. Jätte jätte god! Så blev det fyra matlådor också. Underbart. Ställde in tre i frysen o en i kylen. Så är middagen imorn räddad.

Taggar som fan för morgondagen. Det öppnar senare imorn så jag kan ta det lite lugnt. Gött. Fast vore ännu mer gött om jag vågade gå dit själv. Skönt med morgonpromenad o så ju!

Idag började jag med nya tabletter. Hoppas allt blir bättre. Har märkt av mer stress o oro sen jag trappade ner på de andra så lite hjälpte de iaf.

Har legat i sängen sen halv tolv cirka. Sovit lite men vaknat sjuhundra gånger. Mest av att jag nyper mig i fettet. Jag är så brutal!
Jag ska ta två imovane så jag kan somna om o kanske få en chans att sova lite. Ska jobba med min CM imorn så det vore la gött o kunna hålla fokus.